Rundvandring genom Ratzeburgs domkyrka med förtydligande kommentarer



 

Den som söderifrån träder in i förhallen genom den romanska rikt uppmurade portalen befinner sig i domkyrkans yngsta rum, en klenod i medeltida tegelarkitektur. Rummet utgör byggnadens avslutning och är också dess höjdpunkt (färdigställt omkring 1220). Stentavlan på väggen hänvisar till domkyrkans grundare Heinrich der Löwe. En vacker fyrpasspelare bär upp valven. I östra väggen finns en liten absid, där det under medeltiden fanns ett Mariaaltare. Domkyrkan är helgad åt Maria och evangelisten Johannes. Orgeln (Becker/Kupfermühle) intill södra väggen togs i bruk år 1985.



V.v. klicka på de små fotona för att förstora upp dem!

 

   
   
   
   





 

När man har gått igenom kyrkans rikt utformade huvudportal och dröjer en stund i tornhallen, så ser man långhuset i teglets varma färger och de vitputsade valven rakt framför sig. De tjocka murarna i väster – ursprungligen planerade för en anläggning med två torn – bär det väldiga tornet, ”väktaren mot mörker och undergång”. I öster öppnar sig i absidens halvcirkel tre rundbågsfönster mot det uppgående ljuset. Pelarna (med olika kanter) som övergår i bågar betonar den romanska kyrkans önskan att ange en andlig färdriktning: vägen leder från mörker till ljus. Triumfkorset med Maria och Johannes från senromansk tid under tvärskeppets första valvbåge dominerar rummet. En blick på de två första väldiga pelarna till höger och till vänster visar på den rika variationen i det stadiga tegelmurverket, vilket åter frilagts i hela domkyrkan.



 


 

Det imponerande triumfkorset med Kristus, Maria och Johannes förstärker rent optiskt denna riktning mot ljuset; korset härstammar från senromansk tid och dateras omkring 1260. Ser man på de omfångsrika pelarna till höger och vänster, så kan man ana deras tyngd och styrka. Pelarna var vitkalkade fram till den stora restaureringen under åren 1953 till 1966.


 


 

Går man genom mittskeppet mot altaret upptäcker man en byggfog i murverket under fönstren. Förmodligen var arbetet som började med koret i öster tvunget att
vila en tid innan man kunde fortsätta med det – och då med olikfärgat tegel. Detta är inte så ovanligt för medeltida kyrkobyggen. För Ratzeburgs domkyrka medförde den förhållandevis korta byggtiden mellan ca. 1160 och 1220 att de olika arkitektoniska komponenterna fick ett relativt enhetligt utseende. 

 

Den norra pelaren vid den första av de sju trappstegen mot altaret bär upp predikstolen med rikt träsnideri av Hinrich Matthes (1576, nordtysk renässans). Reliefbilden på väggen bakom framställer domkyrkans förste lutherske präst, Georg Usler. Man får det intrycket att han står livslevande däruppe.


 

   




 



 

Korsmitten, kvadraten där mittskepp och tvärskepp möts bildar den arkitektoniska mitten, varifrån man får storslagna rumsintryck. Här står bl.a. korbänkarna med ett litet tak som i sina ursprungliga delar är de äldsta i norra Tyskland (omkring 1200). Deras stränga former är prydda med ornamentala sniderier. Kororgeln (Rieger/Österrike) ställdes upp 1972. Dessutom finns här en dopfunt i brons från 1440, en påskljusstake i brons (Fritz Fleer 1967) och en pulpet i brons (Karlheinz Goedtke 1975). Under stengolvet finns ett gravkor (ingen krypta) med den lauenburgska hertigfamiljens sarkofager (inte tillgängligt). 



 




 

Det kvadratiska koret är separerad från kyrkans tillgängliga del genom ett uppspänt rep, men härifrån kan besökarna mycket väl se de rikt snidade tresitsiga gotiska bänkarna vid bägge korväggarna. Den äldre bänken bär en framställning av ”Jesse rot” och en biskopsgestalt under en ek på sidorna.



 

   
   
   



 

Från de tresitsiga bänkarna går blicken mot altaret, som gränsar till absiden. Det är kyrkans ursprungliga altare. Dess murade block med fundament av fältsten kom fram 1962, när altaret i barockstil togs bort för att man skulle sänka golvet i koret. Ett sengotiskt altarskåp, som redan tidigare fanns i kyrkan, sattes på det nyputsade stenblocket. Detta gamla altarskåp har haft växlande öden; redan 1634 sammanfogades delar från olika perioder: mellandelen består av en tavla med passionsmotiv från c. 1430 ”hugget ur en enda sten” (högrelief). Ovanför den dominerar en i silver driven gestalt, ”Salvator mundi”, världens frälsare. Denne var den enda ur en svit figurer i barockstil från 1634 som förskonades från stöld. I altarskåpets flyglar står snidade apostlar- och helgonfigurer, målade och förgyllda från gotisk tid.
 



 

   



 

Vänder man blicken tillbaka, så ser man vid västra väggen den nya huvudorgeln (Rieger/Österrike 1978). I långskeppets västligaste valvenhet hänger den stora ljuskronan i mässing från år 1674, krönt av ett dubbelkrucifix. De fyra små fönstren och det stora rosettfönstret i tornväggen är en donation av familjen von Bülow (1969).


 


 

 
Från det norra tvärskeppet leder en portal in mot korsgångens äldsta del, ovanför den hänger det höga epitafiet över hertig August von Sachsen-Lauenburg och hans gemål (G.Titge 1649). Här, liksom i det södra tvärskeppet, ser man också på korbänkarnas baksida domkapitularernas rikt snidade vapensköldar från tidigare kapitelstolar, liksom i det södra tvärskeppet.



 



 

I det anslutande norra sidokoret (rundbågsvalv) återupptäcktes och öppnades den lilla ingången till sakristian från romansk tid. Ansverustavlan (1681) på väggen intill framställer i 12 bilder den legendomspunna levnadshistorien om abboten Ansverus i klostret St. Georgsberg, som stenades år 1066, senare helgonförklarades och dyrkades som martyr. Hans jordiska kvarlevor är begravda i domkyrkan. På hans 900: e dödsdag den 15. juli 1966 återinvigdes domen under en högtidlig gudstjänst efter det att den senaste restaureringen avslutats.


 



 

Vägen tillbaka genom det södra sidoskeppet leder förbi det Lauenburgska kapellet med hertigstolen (1637), ursprungligen ett Katharinakapell från sent 1300-tal.


 



 

När man kommit fram till den sista pelaren, ser man på den motsatta väggen i det norra sidoskeppet en gotisk portal och ovanför den ett gammalt rundbågsfönster, frilagt 1963, som ger en uppfattning om sidoskeppsfönstrens ursprungliga läge. Där slutar korsgångens västliga del, som tyvärr inte längre finns bevarad i sitt ursprungliga skick. I den första nu åter tillgängliga delen av rummet ställs ett antal objekt ut, vilka tidigare fanns i domkyrkan. I montrarna visas föremål ur biskopsdömets historia (urkunder, biskopssigill och liturgiska ornat).

Innan man lämnar kyrkan dras blicken till de färgstarka fönstren i västväggen, sent 1800-tal. Dessa pryds av två manliga gestalter och deras hustrur: Heinrich der Löwe och storhertig Friedrich Wilhelm von Mecklenburg-Strelitz. Båda är nära förknippade med domkyrkans historia. (På fotot ovan till höger: detalj av fönstret med Heinrich der Löwe som grundare med modellen till Ratzeburgs dom i sin högra hand).
 


* * *
 

Ovanstående kommentarer till rundvandringen baseras delvis på en text av Ingeborg Hildebrandt.
Översättning till svenska: Brita Petersen i samarbete med Irmgard Hanke och Helmut Fransson, 2010.